24 Hour Bullshit

Detta är då berättelsen om den dagen jag fick  reda på att jag var en skäggapa. Det var en solig dag i början på april (läs: igår 4/4), jag tjänstgjorde. Dagen till ära stod en tur till Karlstad på schemat, staden där solen skiner och det luktar Löfbergs Lila, ja det luktar inte kaffe, då skulle det lukta Zoégas.

Jag hade förvisso hoppats på att solen inte skulle skina, då hade jag fått anledning att gnälla lite över det också, sen kunde man ju alltid ringt och frågat Bengt Alsterlind och frågat vad fan dom sysslade med, men denna dag så stod uppenbarligen turen och solen på Karlstad och Bengt Alsterlinds sida – vi får säkert skäl att återkomma till det en annan gång och då jävlar ska det gnällas.

Hur som haver, väl framme med mitt lilla tåg i Karlstad så tar jag och släpper av alla “små, snälla, söta” passagerare, sedan tar jag och kopplar loss mitt lilla lok, som ni ser här på bilden intill, går runt med loket och kopplar på mina vagnar igen och gör klart för avgång, som skall ske ett par timmar senare.

Jag beger mitt ut i den soliga staden i jakt på Bengt Alsterlind och om jag mot förmodan inte skulle finna denna karaktär kan jag ju alltid ta mig något att äta, det är ju ungefär lunchtid. Till min stora besvikelse så syns inte Bengt till, däremot är det en helvetes massa folk ute i staden denna dag. Promenerar planlöst och mållöst omkring, människorna omkring mig pratar konstigt och ser konstiga ut. Efter att ha promenerat längs paradstråket viker jag av till vänster och kommer till något torg, där jag föreställer mig att de giljotinerade brottslingar på den tiden det begav sig.

Föga inspirerad av vad Karlstad har att erbjuda i matväg beger jag mig istället in i träsket av butiker i någon form av galleria, där är det lika mycket folk som ute i staden. Helt plötsligt finner jag mig själv inne på Kjell & Company, förresten – vem fan är Kjell? Jag föredrar Bengt!

Kjell Kriminell har såklart inte det jag efterfrågar, det har uppenbarligen varit en strykande åtgång på dessa 16 GB USB-minnen, bara till att traska vidare. Går in en sväng på Teknikmagasinet och tittar på lustiga prylar som visar sig vara obefintliga, fanns inget som fångade mitt intresse där inte, vidare till gubbdagiset nummer ett – Clas i sjön.

Clas verkar inte vara på plats denna dag, jag såg inte till honom i alla fall, det kan ju dock hända att han satt på sitt kontor eller något. Vandrade omkring och tittade på allt mellan papiljotter och pennor, men fann inget av direkt intresse.

Efter en stund fann jag dock en köksvåg. Jag är väl egentligen inte i ett skriande behov utav en köksvåg, men ett par gånger det senaste halvåret så har jag stått här hemma och kockat i köket och förbannat mig själv för att jag inte haft någon och förhållandet mellan pris och prestanda var lockande, 249 bananer för en digital våg med tillhörande rostfria bunke, samt att den kan väga upp till 5 kilo.

Det gör den perfekt till att väga upp bakpulver och stoppa i små genomskinliga plastpåsar, det kan jag sedan sälja till intet ont anande snorungar – om jag nu hade varit så kreativ, annars kan man ju använda den till att väga typ…tja, allt som inte väger mer än 5 kilo – en banan, ett knäckebröd eller en katt kanske?

Glömde förresten nämna att den kan visa temperatur också, inte illa för en våg, bra jobbat Clas, underbar produkt du har funnit – nu jävlar ska det vägas saker och ting må du tro, men batterierna du lurade på mig till min laserpekare var ju av fel sort. Nästa gång går jag till Jula istället, de har säkert batterier som fungerar i min laserpekare!

Förhållandevis nöjd med mitt inköp lämnar jag detta, Satans avkomma i form av en galleria, för att bege mig mot ett café som jag såg tidigare på min promenad, ett stenkast från stationen dessutom, på vägen ditt går jag inom tobaksaffären och köper mig dagens GT, ett nummer av Linux Journal, en Coca-Cola Light samt en trisslott (som jag vid denna tidpunkt då detta skrivs, ännu inte blivit skrapad – jag kanske är rik).

Självklart står det en gubbe framför mig i kön när jag ska betala, och ojar sig över att det kostar 12 kronor mer än vanligt, mitt tålamod håller på att tryta, hinner tänka en hel del, bland annat “men betala då för i helvete snåla helvetes jävla gubbe, vi är faktiskt fler som står i kö och har annat att göra än att stå bakom dig hela jävla dan“, långt om länge så betalar den snåla mannen för Lotto, Stryktipset, Keno, Bingolotto, Triss, Vikinglotto, Harryboy, fan och hans moster vet vad, därefter var det undertecknads tur. Äntligen, tänkte jag, ungefär som Gert Fylking!

Nybetalad och utsugen knallar jag över till caféet, beställer in en räksallad och en Loka Citron (varför hade dom inte Ramlösa) – 99 bananer kostade det – utsugen och utsvulten, så blir man utsugen igen – jävla skit-Karlstad, är det så här dom behandlar turister? Suger ut dom på varendaste krona, dessutom för en sallad som inte ens var speciellt god. Utöver det erbjuder mig flicksnärtan bakom disken en kopp kaffe – och vilket jävla kaffe sen kan man ju räkna ut även om man är förståndshandikappad.

“Du, du kan ta och köra upp ditt kaffe i Bengts arsle”, tänker jag, men för att inte göra mig själv till mer åtlöje än vanligt så håller jag tyst.

Omätt och obelåten, traskar jag mot mitt tåg, tiden för avgång närmar sig, kliver upp i mitt lilla lok och sätter mig och bläddrar i tidningen som nyss inhandlats sörplande på min dricka. Mitt i denna stund då jag sitter och njuter av min dryck och tidning, samtidigt som solen värmer mina fötter som sticker ut genom hyttfönstret dyker min ombordare upp – dags att bromsprova, kort därefter så rullar vi från helvetets filial på jorden på väg mot andra små hålor där tåget egentligen inte borde stanna.

Det rullar på som det ska, vi stannar i Kil, Grums (vad är det för jävla namn?), Säffle, alla stopp utan några som helst problem, sen kommer vi till “fucking Åmål“, såklart – var annars?
Står där och väntar och väntar på att få avgång, inget händer – vad i helvete är det nu då? Då ringer telefonen, ombordaren har problem med några som inte vill betala och inte vill gå av. Jag frågar om hon vill att jag ska komma ner, hon säger först nej, men ändrar sig kort därefter.

Slänger på mig jackan och klättrar ner från loket och vandrar bakåt mot vagnen där “de ovilliga” sitter, föga förvånad så finner jag att det är en man ca 30-35 år, något överförfriskad och hans, vad jag utgår ifrån, flickvän som är lika rund som Globen, både till utseende, ord och under fötterna.

Dessutom så har hon den här typiska, som min vän uttryckte det när jag försökte förklara, “marknadströjan”, ja något åt det hållet, ni fattar säkert vilken typ utav människor detta handlar om – antagligen människor från Grums eller någon annan håla som alla vi andra försöker glömma.

“Jo men att så många judar skulle dött under 2:a världskriget är faktiskt överdrivet“…skulle en person som denna med lätthet kunna hävda.

Dom tjafsar och håller på och är allmänt dryga – var på helt plötsligt den mannen i paret utbrister “jävla skäggapa” och därtill vill han börja slåss så smått men Globen, hans flickvän, lugnar honom. Så nu är jag en skäggapa…må väl vara så kanske, men de fick inte åka med till Göteborg efter många om och men…där kan ju han (och Globen) stå i fucking Åmål och klia sig i sitt nästintill obefintliga skägg på hakan och undra vad som är bäst att vara skäggapa och köra tåget eller att inte vara en skäggapa (och ha Globen som flickvän) och försöka åka med tåget utan att betala.